"Ipad riskerar att öka klyftan mellan skribenter och lÀsare", skriver Martin Gelin i Sydsvenskan. Orsaken Àr att iPad och de appar som etablerade medieföretag lanserat frÀmst bjuder in till konsumtion, inte produktion.
Jag hÄller till stor del med i beskrivningen, men inte i slutsatsen.
Redan nÀr jag sammanfattade mina tvÄ första veckor som iPad-anvÀndare skrev jag att det Àr en pryl snarare för konsumtion Àn produktion:
Den stora skÀrmen kombinerat med den lÄga vikten gör den fantastiskt bra för att lÀsa pÄ. Texter som sparats i Instapaper, RSS-flödet i Reeder eller Twitter i Twitters egen iPad-app. Bilder och film gör sig givetvis ocksÄ bra.
NÄgra mÄnader senare finns det inte nÄgon anledning att revidera det pÄstÄendet: En vÀldigt liten del av det jag skriver, skriver jag pÄ min iPad. Men en betydande del av det jag lÀser under en normal arbetsdag, det lÀser jag pÄ min iPad.
Det hÀr Àr inte nÄgot unikt för Apples pekplatta. Det Àr ett anvÀndningsmönster som kommer med den fysiska utformningen, som helt enkelt gör att en pekplatta inte Àr bekvÀm att skriva pÄ. Jag har under hösten testat tvÄ andra modeller, en Samsung Galaxy Tab och en Kendo M7, som bÄda anvÀnder Android som operativsystem. Med Samsungs platta gÄr det att ta kort och det nÄgot mindre formatet gör den enklare att skriva pÄ nÀr man stÄr upp. Annars Àr det inte nÄgra stora skillnader det handlar om: Pekplattor Àr i första hand bra för tillbakalutad konsumtion, i fotölj eller sÀng.
Men det finns ett stort "men" som gör att jag ÀndÄ inte delar Martin Gelins slutsats, att pekplattorna skulle öka avstÄndet mellan lÀsare och skribent.
"Produktionsproblemet" gÀller bara lÀngre texter. Det hÀnder förvisso att jag skriver hela artiklar pÄ min iPad. Antingen handlar det om att jag vill resa lÀtt och lÀmnat datorn pÄ kontoret. Eller att jag har svÄrt att koncentrera mig. DÄ Àr iA Writer perfekt, med en skrivmiljö som pÄminner om en gammal skrivmaskin, dÀr varken Facebook, mail eller annat trÀnger sig pÄ.
Men nu Àr inte lÄnga texter allt som produceras. Mina lÀnktips kommer nÀstan uteslutande frÄn min iPad. Det Àr i RSS-lÀsaren Reeder som jag hittar majoriteten av de lÀnkar jag tipsar om, och i programmet finns en funktion för att spara lÀnkar tillsammans med kommentarer. Tillsammans hamnar sedan bÄde lÀnkar och kommentarer hÀr pÄ min webbplats, i stort sett helt automatiskt. Just den typen av delande som Martin Gelin menar Àr en del av den sociala webbens dynamik. Och sÀllan Àr en artikelkommentar lÀngre Àn att den gÄr att knacka ihop frÄn en pekplatta.
Möjligen skulle Martin Gelins andra argument, att dagens tidningsappar inte har tillrÀckligt utvecklade sociala funktioner, pÄ sikt kunna öka klyftorna mellan skribent och lÀsare. Men jag tror och hoppas att de bristerna bara handlar om att funktionerna Ànnu inte Àr pÄ plats. Det har tagit tid, men de flesta webbplatser som drivs av etablerade, svenska mediehus har idag gott om delningsfunktioner och annat. Att samma möjligheter inte skulle fÄ ta plats i den nya kanal som pekplattorna utgör har jag svÄrt att tÀnka mig.
Att iPaden Àr sÄ bra att lÀsa pÄ innebÀr att jag faktiskt lÀser mer. Och utan lÀsande, tittande och lyssnande inga nya intryck, inget nytt att fundera över, inget nytt att diskutera.
Martin Gelins text upptÀckte jag via en diskussion som jag sÄg i Twitters iPad-app. Artikeln lÀste jag direkt, men det hÀr inlÀgget fick vÀnta tills jag satt vid datorn. Hade pÄ kÀnn att det skulle bli för lÄngt för att skriva i pekplattan.
Men skrivet blev det ÀndÄ.
FrÄgan Àr vems tes det stÀrker.